Där föder de sina kutar på iskanten eller på låga skär i februari-mars.
Vikaren
Vikaren övervintrar i packisen. I sönderbruten is hittar den grottor där den föder sina kutar i februari. Den älskar is och kan samlas i hundratal i flockar på vinterns första och sista is. Den är en arktisk säl, som efter istiden
blev ”instängd” i Bottenviken.
Säljakt
Fram till 1974 var säljakt tillåten. I Bottenviken sköts årligen tiotusentals sälar av kustens säljägare ute på sälisarna. Mest sköt jägarna vikare, men även gråsäl. Skinnen såldes och av späcket kokade de tran till målarfärg.
Och staten betalade skottpengar.
IsJulle med medar
Med sig hade säljägarna små isjullar för att göra dagsturer från baslägret.
Jullen hade två medar och kunde dras på isen. Med jullen tog man sig i jakten över öppna råkar. Med i jullen hade jägaren även skredstång, gevär, tubkikare och mat för dagen.
Fälbåten
I den stora båten, fälbåten, hade jaktlaget med sig allt som behövdesför två-tre månaders lång fäla (färd) på isen. Med hjälp av kusk med häst drog säljägarna de stora fälbåtarna ut till packisen, sälisen. Fälbåten pallades upp på isen och blev bostad.
Då och då flyttades fälbåten, genom att dras över isen glidande på den järnskodda kölen. Tvärs över båten, fäst i relingen, sattes en stång som jägarna höll i när de drog fram båten. Jägarna kunde också ro eller segla fälbåten. En jakttur kunde börja vid Bjuröklubb i Västerbotten och allteftersom isen smälte sträcka sig ända till Malören längst upp i Bottenviken.
Utanför museet visar vi både en fälbåt och en isjulle.
Skredstången
Säljägarens viktigaste redskap var skredstången, en fyra meter lång skida. Jägaren sparkade sig fram på skredstången för att komma nära sälen och kunna skjuta. Mot slutet kröp han försiktigt, i skydd av den vita uppspända skärmen längst fram.
Så kunde han komma nära inpå sälen och skjuta med lodbössa – mynningsladdare – eller in på 1900-talet med armémauser.